Min syster är en älva. Kanske har jag alltid vetat det, kanske har hon alltid varit för lätt för min hand. En dag kommer vinden att ta henne. En dag kommer hon landa vid regnbågens slut, att vaka över mig från en plats där dimman aldrig lättar.
Jag har saknat henne något så förfärligt. Jag har saknat henne något så förfärligt och ändå är det först nu som jag öppnar vår bok, skickar henne mina ord. Henne som i dig, hon som i du. Jag har försökt att skriva här, syster, men orden har tagit slut. Min önskebrunn har sinat, bläcket spillts ut över de blanka papperna och färgat dem svarta som förkolnat blod. Det finns ingenting sådant, men det finns ändå. Jag måste minnas hur man greppar pennan, att hålla den hårdast, sila kärleksförklaringar och sorg mellan mina tänder.
Sorgen isar. Jag brukade spotta den ur mig som språk, men sistone (och hur lång den perioden är vet jag inte ens) har jag bara svalt ner, försökt få det att smälta. Glaciärer, isberg i min magsäck och jag ett Titanic.
Jag saknar ditt kök, filtar och cigaretter och för många koppar kaffe, mellanbeiget av mjölk. Våra prinsessdrömmar, glittret jag brukade strö över din kjol, såpbubblorna, all vår eskapism. Det här är ingen text, det här är hur mycket jag saknat dig.
Och vad du än gör, systrami, vad du än gör: lämna mig inte för Sommarmarken.
