isprinsessor.

Vi är bättre nu, systrami, för vad det är värt, är det bättre. Vet att det är jag som är lillasyster, så kanske är det därför jag hamnat på efterkälken, men ändå hur du håller min hand och säger åt mig att ta språnget över isvaken, att jag kan, att du vet att jag vågar.

Så många gånger som jag inte vetat vad jag skulle gjort utan dig. Vi har inte diagnoserna stämplade i våra pannor längre, men ändå har vi båda det här sorgmodet. Jag har det här hjärtat som jag aldrig lyckas hålla, som jag ständigt tappar i marken när jag överlämnar det till någon annan, och du som står kvar, ser på, suckar, önskar kanske att jag kunde lära mig någonting som ingen kan lära ut. För dig önskar jag att jag var bättre. Att du inte skulle behöva se mig trampa upp samma stig gång på gång, och få fotsulorna sargade av den hårda marken, allt det vassa som gömmer sig däri. För dig önskar jag att jag var bättre, men jag ser tillbaka, och tänker att någonstans är jag också det.

Snart ligger isen tjock under oss, rimfrosten i våra ögonfransar, snart ska vi ta klivet ut på den där isen, och den här gången veta att den bär.

Regnbågsmålaren

Nu är du snart hemma, älskade. Jag borde skrivit så mycket mer, men jag hittade det här, det jag skrev för dig:


Det är svårare utan dig, systrami, så mycket svårare, och ändå fanns allt det här när du fortfarande var hos mig. Mitt peter pan-komplex en avkomma jag bar med stolthet nu någonting jag knappt ser skymten av, jag ska aldrig bliva stur och jag vill inget hellre än att faktiskt få växa upp, bli förrädare, bli pirat, anything that works, vad som helst som gör att jag matchar mallarna. En gång spotlights i mina ögon, glitter i det rosa håret framför filmkameran som direktsände mig som lovande. De enda ambitioner jag har är att se mig som i The Mirror of Erised, ensam, leende, inget mer. Inga tryckta böcker i skyltfönster, inga inbokade framträdanden, ingen framgång eller berömmelse överhuvudtaget, bara jag. Tusen laddningar kaffe, tusen cigaretter, rendiskat rosenporslin och den duktiga flickan och hennes mani saknar mig. Det kanske är dags nu. Det kanske är tid att bara bita ihop, passa in, hitta korridorstoaletter att gråta på om det nu behövs. Inga litterära ambitioner, bara skärvor och fossiler. Jag har en lyssnare som inte vet hur hon ska kunna hjälpa mig. Jag satte all min tilltro till att hon skulle kunna hjälpa mig. Jag svalde ner igen. Jag har glömt all den stolthet jag hade när jag inte kunde hjälpa mig själv, inte kunde rå för, ursäktade allt med ett martyrskap värre än något annat. Men jag klarade av att rapportera då, jag klarade av att skörda frukterna av lidandet, och jag hyllades för det. Syns inte finns inte, för det syns ju inte längre, kroppens vittnesmål sedan länge bortbleknade och vargarna blev allt hungrigare, skövlade min trädgård när de inte längre fick ödelägga mig. Jag har inga sandslott kvar, inga förhoppningar, inga regnbågar. Någon välte mina färgburkar när jag sov min törnrosasömn, lämnade den svartaste kvar. Någon made sure att jag inte skulle hitta tillbaka till Neverland, strödde allt mitt pixiedust för vinden. Och när jag ser tillbaka undrar jag vad den duktiga flickan någonsin spelade för roll, när jag ändå kom att sluta som den galna kvinnan. Den kanske är obotlig, den här sorgen, det kanske inte finns något motgift när man druckit sig berusad på vatten från Styx, Hades bomärkning ingenting som bleknar.

Pojken som är så fin och ändå är det ingenting som botar den kroniska tomheten, ekot i min själ. Det här är mitt privata krig, det har ingenting med mitt hjärta att göra, det är jag och jag och jag.

Jag är pretentionslös.

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva.

jag älskar att du lever

Du fyller år idag, en konstig hyllning till dagen vi föddes till världen, sjunger sånger alla kan, blåser ut ljus och låter röken försvinna med våra önskningar. Jag känner mig lite vemodig, vet att jag snart måste fara, men älskade du, pausa musiken tills jag kommer tillbaka. Du ska ju lära mig att dansa, så att jag kan lära dig. Vi lär av varandra, och vi lär tillsammans, och jag vet att det kommer en dag när vi kan alla stegen med slutna ögon, kan alla melodier, alla orden, kan hålla varandra i händerna och båda leder i dansen.

Jag vet inte riktigt när jag slutade spy poesi, men nu känns det mest bara som om att jag spyr grumliga regnbågar, gårdagens frukost, gammalt kaffe. Men jag vet att du kommer leda mig tillbaka, när jag når din hand igen.

Led mig tillbaka.

hur mycket jag saknat dig.

Min syster är en älva. Kanske har jag alltid vetat det, kanske har hon alltid varit för lätt för min hand. En dag kommer vinden att ta henne. En dag kommer hon landa vid regnbågens slut, att vaka över mig från en plats där dimman aldrig lättar.

Jag har saknat henne något så förfärligt. Jag har saknat henne något så förfärligt och ändå är det först nu som jag öppnar vår bok, skickar henne mina ord. Henne som i dig, hon som i du. Jag har försökt att skriva här, syster, men orden har tagit slut. Min önskebrunn har sinat, bläcket spillts ut över de blanka papperna och färgat dem svarta som förkolnat blod. Det finns ingenting sådant, men det finns ändå. Jag måste minnas hur man greppar pennan, att hålla den hårdast, sila kärleksförklaringar och sorg mellan mina tänder.

Sorgen isar. Jag brukade spotta den ur mig som språk, men sistone (och hur lång den perioden är vet jag inte ens) har jag bara svalt ner, försökt få det att smälta. Glaciärer, isberg i min magsäck och jag ett Titanic.
Jag saknar ditt kök, filtar och cigaretter och för många koppar kaffe, mellanbeiget av mjölk. Våra prinsessdrömmar, glittret jag brukade strö över din kjol, såpbubblorna, all vår eskapism. Det här är ingen text, det här är hur mycket jag saknat dig.

Och vad du än gör, systrami, vad du än gör: lämna mig inte för Sommarmarken.

där sakuran blommar

Systrami längtar efter sakurablomningen, körsbärsdalen. Som fotografier i sepia kan jag se mig själv vinka av henne, gråtande med en broderad näsduk mellan de rosa naglarna. Vi drömmer samma sorts drömmar, är trötta på all stagnation och jag försöker säga att hon fattar rätt beslut, jag försöker vilja hennes bästa. Framtiden ligger fortfarande bara på ritbordet, inga datum satta.

Ändå står jag på en tågstation trots att hon kommer åka från Landvetters flygplats. Hon håller hårt i en sliten koffert, trots att jag vet att hon kommer dra en cerise eller svart trolly efter sig, är det en sliten, lappad brun koffert jag ser med klistermärken från all världens resmål.

Min lilla broderade näsduk blir svart av mascara. Min lilla vita näsduk.Svart av mascara. Hur jag i sista stund rusar fram för att hålla henne kvar, eller

väntar en sekund och kastar mig

                                                     framför tåget.

faller

Även om jag försöker hålla båda fötterna på marken, inte den ena i Hades eller utför Helvetesgapet, faller min omvärld sönder. Du som faller igenom mina händer, systrami och min älskade som ibland inte kan få ro i min famn.

Och allting runtomkring vassa skärvor av spegelglas. Jag står öga mot öga med min egen förtvivlan, försöker skingra andras, men landar i att inte få fäste. Landar i händerna uppskurna när jag försöker röra vid honom. Jag överger inte de jag älskar. Jag överger inte de jag älskar.

Är inte vacker trots nyfärgat hår. Är inte ren trots att kroppen är det. Är en soldat smutsig av vägdamm och blod från gamla sår, läkta eller de jag försöker låta bli att infektera. Ibland tänker jag att om jag fortfarande var zebraflicka, om jag fortfarande gav vargarna blod att lukta sig till, matade dem med bitar av mitt hjärta tills de var nöjda, kanske omvärlden skulle se. Kanske skulle jag räknas då, kanske skulle min sorg vara lika mycket värd som någon annans. Jag försöker bryta mina älskades tunnelseenden samtidigt som jag är fast i mitt eget, tillochmed de legitimerade erkänner det, men talar om nästa steg, ser inte återfall som någonting som händer mig. Jag slutar inte falla förrän jag slår i marken och jag drar alltid med honom i mitt fall.

Jag vill så gärna säga förlåt.

Jag överger inte de jag älskar.

Dröm

När du höll min hand i mörkret var jag rädd att du bara var en hand.

Hur vet vi vad som är på riktigt och vad som är dröm?

Alla dessa förnedrings-mardrömmar, kommer de bli sanna?

När du höll min hand i mörkret visste jag att du fanns.