Vi är bättre nu, systrami, för vad det är värt, är det bättre. Vet att det är jag som är lillasyster, så kanske är det därför jag hamnat på efterkälken, men ändå hur du håller min hand och säger åt mig att ta språnget över isvaken, att jag kan, att du vet att jag vågar.
Så många gånger som jag inte vetat vad jag skulle gjort utan dig. Vi har inte diagnoserna stämplade i våra pannor längre, men ändå har vi båda det här sorgmodet. Jag har det här hjärtat som jag aldrig lyckas hålla, som jag ständigt tappar i marken när jag överlämnar det till någon annan, och du som står kvar, ser på, suckar, önskar kanske att jag kunde lära mig någonting som ingen kan lära ut. För dig önskar jag att jag var bättre. Att du inte skulle behöva se mig trampa upp samma stig gång på gång, och få fotsulorna sargade av den hårda marken, allt det vassa som gömmer sig däri. För dig önskar jag att jag var bättre, men jag ser tillbaka, och tänker att någonstans är jag också det.
Snart ligger isen tjock under oss, rimfrosten i våra ögonfransar, snart ska vi ta klivet ut på den där isen, och den här gången veta att den bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar