Nu är du snart hemma, älskade. Jag borde skrivit så mycket mer, men jag hittade det här, det jag skrev för dig:
Det är svårare utan dig, systrami, så mycket svårare, och ändå fanns allt det här när du fortfarande var hos mig. Mitt peter pan-komplex en avkomma jag bar med stolthet nu någonting jag knappt ser skymten av, jag ska aldrig bliva stur och jag vill inget hellre än att faktiskt få växa upp, bli förrädare, bli pirat, anything that works, vad som helst som gör att jag matchar mallarna. En gång spotlights i mina ögon, glitter i det rosa håret framför filmkameran som direktsände mig som lovande. De enda ambitioner jag har är att se mig som i The Mirror of Erised, ensam, leende, inget mer. Inga tryckta böcker i skyltfönster, inga inbokade framträdanden, ingen framgång eller berömmelse överhuvudtaget, bara jag. Tusen laddningar kaffe, tusen cigaretter, rendiskat rosenporslin och den duktiga flickan och hennes mani saknar mig. Det kanske är dags nu. Det kanske är tid att bara bita ihop, passa in, hitta korridorstoaletter att gråta på om det nu behövs. Inga litterära ambitioner, bara skärvor och fossiler. Jag har en lyssnare som inte vet hur hon ska kunna hjälpa mig. Jag satte all min tilltro till att hon skulle kunna hjälpa mig. Jag svalde ner igen. Jag har glömt all den stolthet jag hade när jag inte kunde hjälpa mig själv, inte kunde rå för, ursäktade allt med ett martyrskap värre än något annat. Men jag klarade av att rapportera då, jag klarade av att skörda frukterna av lidandet, och jag hyllades för det. Syns inte finns inte, för det syns ju inte längre, kroppens vittnesmål sedan länge bortbleknade och vargarna blev allt hungrigare, skövlade min trädgård när de inte längre fick ödelägga mig. Jag har inga sandslott kvar, inga förhoppningar, inga regnbågar. Någon välte mina färgburkar när jag sov min törnrosasömn, lämnade den svartaste kvar. Någon made sure att jag inte skulle hitta tillbaka till Neverland, strödde allt mitt pixiedust för vinden. Och när jag ser tillbaka undrar jag vad den duktiga flickan någonsin spelade för roll, när jag ändå kom att sluta som den galna kvinnan. Den kanske är obotlig, den här sorgen, det kanske inte finns något motgift när man druckit sig berusad på vatten från Styx, Hades bomärkning ingenting som bleknar.
Pojken som är så fin och ändå är det ingenting som botar den kroniska tomheten, ekot i min själ. Det här är mitt privata krig, det har ingenting med mitt hjärta att göra, det är jag och jag och jag.
Jag är pretentionslös.
Ge mig gift att dö eller drömmar att leva.
