faller

Även om jag försöker hålla båda fötterna på marken, inte den ena i Hades eller utför Helvetesgapet, faller min omvärld sönder. Du som faller igenom mina händer, systrami och min älskade som ibland inte kan få ro i min famn.

Och allting runtomkring vassa skärvor av spegelglas. Jag står öga mot öga med min egen förtvivlan, försöker skingra andras, men landar i att inte få fäste. Landar i händerna uppskurna när jag försöker röra vid honom. Jag överger inte de jag älskar. Jag överger inte de jag älskar.

Är inte vacker trots nyfärgat hår. Är inte ren trots att kroppen är det. Är en soldat smutsig av vägdamm och blod från gamla sår, läkta eller de jag försöker låta bli att infektera. Ibland tänker jag att om jag fortfarande var zebraflicka, om jag fortfarande gav vargarna blod att lukta sig till, matade dem med bitar av mitt hjärta tills de var nöjda, kanske omvärlden skulle se. Kanske skulle jag räknas då, kanske skulle min sorg vara lika mycket värd som någon annans. Jag försöker bryta mina älskades tunnelseenden samtidigt som jag är fast i mitt eget, tillochmed de legitimerade erkänner det, men talar om nästa steg, ser inte återfall som någonting som händer mig. Jag slutar inte falla förrän jag slår i marken och jag drar alltid med honom i mitt fall.

Jag vill så gärna säga förlåt.

Jag överger inte de jag älskar.

Dröm

När du höll min hand i mörkret var jag rädd att du bara var en hand.

Hur vet vi vad som är på riktigt och vad som är dröm?

Alla dessa förnedrings-mardrömmar, kommer de bli sanna?

När du höll min hand i mörkret visste jag att du fanns.

Ska

Kanske hittade jag inte tillbaka när vi gick över ängen tillsammans. Vi skulle hållit varandra i handen.

Kanske kunde jag inte stå på huvudet för att jag var rädd att tappa balansen. Vi skulle hjälpt varandra och hållt i benen.

Kanske stod jag inte ut längre för att jag hade för ont och var för trasig. Vi skulle haft silvertejpen med oss, syster.

Vi skulle, syster.

Vi skulle.

Blommor

Som en glasskärva i sanden, jag tittar på brutet glas format av vågor och sandkorn, och kanske var den lilla biten vass en gång. Kanske hade vett nog att bita till om någon kom för nära. Inte som nu, mjuk och len och gör som den bli tillsagd.

Jag kanske aldrig skulle blivit till. Man vet ju aldrig. Jag kanske aldrig skulle jagat änglar i januari-snön,

Ser du mig nu?

Jag lämnar bara blomblad i snön, aldrig hela blommor.

Aldrig hela blommor.

syns inte, finns inte

Januarimånad och jag plockar fjädrar i snön, följer spåret ängeln lämnat efter sig. Kliver upp för silvertrappan, vet inte hur man trippar, är den klumpigaste av prinsessor och glasskon krossas och skär in i fotsulorna, hälarna, men dansar jag fortare syns inte blodet,

syns inte alls.

När stod vi med smutsiga händer och grävde efter hallon i snåren, munnarna röda av bär? Jag biter mig i tungan när jag försöker fånga ett minne jag aldrig haft. Flickan med svavelstickorna och andas vi cigarettrök andas vi åtminstone. Så svårt att hålla fasaden när slottet i sagoboken rivs sönder och naggas i kanterna. Går att tejpa, går att tejpa, men det syns,

det syns ju.

Glappar, skevar. En liten spricka som får potential av ett Helvetesgap och vi som kliver ur våra trasiga skor, drar upp klänningarna för att kunna hoppa. Titta inte efter så vet du inte om du hoppar utför eller över, ibland knappt ens någon skillnad. Bara att komma någon annanstans. Hellre krossad mot klipporna, än här.


Hellre krossad mot klipporna
än här.

Glas-skon

Vingarna rivs sönder på snöängeln. Klar sol över vinterlandskap, rör sig mot väster, alltid mot väster. Dagen, veckan, månaden, året. Cigaretten i mungipan, jag skottar fram ett hjärta under snön, det som skulle kommit fram vid tö, men som får ta sig till sin debutbal nu, över is och grus. Glas-skon som aldrig passar, trots att den är formad efter min fot.

Trots att den är formad efter min fot.

större

Jag ville något större än det här. Någonting vackrare, någonting renare. Någonstans där var vindpust bär med sig glitter som fastnar i våra ögonfransar.
Jag längtar efter nya skrivblock, trots att jag knappt längre skriver. Jag längtar efter nya platser, fria främmande vidder, trots att jag kan gå vilse i mina egna kvarter.

Läpparna som skärs sönder av minusgraderna och kropparna som inte är våra egna. Spegelreflektionerna en skenbild. Det blir kanske bättre för att våren kommer. Det blir kanske aldrig bättre. Idyllen faller när tårarna drar med sig lösögonfransarna. Jag vågar inte ha några drömmar kvar. Jag vågar inte ha någonting kvar. Jag har ingen tro på att det kommer hålla. Horisonten är bara ett nerfläckat, utsuddat akvarellstreck. Pärmarna som skulle bära mitt namn i bokhandeln rivssönder och bränns upp. Jag ser inte slottet i fjärran för allt det här gråa och jag ville inte det här. Jagville något annat, något större, något vackrare, något renare.

Jag ville inte det här.

Jag ville hitta Söndermarken.

Stjärnan

Att önska sig något vackert i denna verklighet kan inte vara fel, får inte vara en synd. Men att drömma sig bort är fult, man ska ta det man har, linda det omkring sig och hoppas att man inte halkar på isen i kylan där ute.

Vad kan man göra som man inte redan gör? Att bygga sig en vägg av rosa glitter, att drömma sig bort trots att det är fult, att sitta på vardagsrumsgolvet och klippa tyg tillsammans och drömma om prinsessklänningen som aldrig blir färdig. Kan inte bli färdig i detta hål i verkligheten, kan inte bli hel i denna avsaknad av luft, av syret som borde få oss att fylla våra transplanterade lungor innan de skjuts bort av kroppen.

Trampa vatten, gå genom is, vandra över ängar med bara en sortens blomma, kanske rida på en enhörning till drömmarnas vägs slut, rita med ett trasigt finger ett skevt streck över det sönderfallande himlavalvet och finna stjärnan med ditt namn.

fjärran

Det är vinter. Det borde vara vackert, vita och rosa enhörningar i den glittrande snön, men drömmarna grusas sönder och fryser in isen. Det som göms i snö kommer upp vid tö, men smältandet består inte. Ingen islossning, bara tårkanalerna som fylls och töms. Jag önskar oss ett vackrare slut, Olyckssyster. Jag önskar oss någonting vackrare än det här. Att sagorna för en gångs skull är sanna.

Vad kan vi göra som vi inte redan gör?
Att sitta i ditt kök, dricka kaffe, prata dockor, sy. Önska oss en annan verklighet än vår egen. Den här är för hård, för kantig, för meningslös och gör för lätt hål i vår hud. Saknas dunbolster, sju sorters blommor under kudden och i ditt hår, silvertrådar insydda i underkjolarna.

Skulle jag försvinna eller tappa bort dig i dimman, vet du var du ska finna mig. Jag väntar vid slottet i fjärran. Jag kommer alltid vänta på dig, tills dess att du hinner ikapp mig.