Systrami längtar efter sakurablomningen, körsbärsdalen. Som fotografier i sepia kan jag se mig själv vinka av henne, gråtande med en broderad näsduk mellan de rosa naglarna. Vi drömmer samma sorts drömmar, är trötta på all stagnation och jag försöker säga att hon fattar rätt beslut, jag försöker vilja hennes bästa. Framtiden ligger fortfarande bara på ritbordet, inga datum satta.
Ändå står jag på en tågstation trots att hon kommer åka från Landvetters flygplats. Hon håller hårt i en sliten koffert, trots att jag vet att hon kommer dra en cerise eller svart trolly efter sig, är det en sliten, lappad brun koffert jag ser med klistermärken från all världens resmål.
Min lilla broderade näsduk blir svart av mascara. Min lilla vita näsduk.Svart av mascara. Hur jag i sista stund rusar fram för att hålla henne kvar, eller
väntar en sekund och kastar mig
framför tåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar